Jag kom hem från mitt kära Kåbdalis idag. Och trots att jag varit helt ensamen där i helgen och endast jobbat så var det stenjobbigt att åka hem igen. Fyfyfy! Jag ville inte hem. Jag ville stanna där och jag ville att Super Snälla Silver Sara, CarroN och att mina 92or skulle komma upp till mig. Det hade varit så bra då. Keep on dreaming! (Drömmarna blir snart sanna så.)
Känslan på fredagskvällen då jag satte mig i bilen var obeskrivlig. Och den här gången menar jag verkligen obeskrivlig. Jag satt och log hela vägen till Kåbdalis, hela vägen. Då vi kom fram så log jag ännu mer och då jag öppnade bildörren och satte ner fötterna så var det bara dröm. Alla feelings kom tillbaka. Backen var igång och man hörde då skidorna skar i snön för varje sväng som alpinaåkarna gjorde. Sen knorrade det stenmycket under fötterna då man gick. Husvagnen, fin. Lukten, underbar. Sen gick jag på min vanliga runda och herre min skapare vad det blivit stort och fint där! Trodde inte det kunde bli bättre där, men jag hade fel.
Anyway, sen gick jag upp till restaurangen och då kändes det verkligen jippiekajej. En del av personalen satt vid ett bord och då jag kom in och såg dom så brast mitt leende ut över hela ansiktet. Sen satt jag och mös med Kåbdalis Crew 09.
Jag var hemma.
Jobbet gick super och jag är stenförtjust i personalen och hela alltihopa som hör till. Några nya ansikten men dom flesta var lika snygga som vanligt. Det kändes bra att jag var en bit på vägen till Alperna i alla fall och det känns jättebra att säsongen har kommit igång igen, så nu mina vänner vet ni att 9/10 helger så kommer jag befinna mig i mitt kära Kåbdalis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar