Ett jävla år sen.
Vi gör om det nästa år, sounds good?
söndag 28 februari 2010
julia månssons humor! :)
Jag var sjukt nervös inför min muntliga engelska redovisning och sökte hjälp av mina kära klasskamrater. Jag var inte riktigt säker på om 26 hade th efter sig, som 25th, men Hanna Långström var säker på sin sak;
"26 är inget lesbiskt!"
HAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Jag, Hanna och Jossan sitter och pratar om någon kille i USA.
Hanna: Men han var mörk.
Jossan: Mörkhyad?
Hanna: Haha.. Nej.
Jossan: Men vafan, i USA finns ju allt.
Jag och Hanna: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Jossan: Men vadå? Dom har ju slavat där förr i tiden?
Jag och Hanna: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
"26 är inget lesbiskt!"
HAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Jag, Hanna och Jossan sitter och pratar om någon kille i USA.
Hanna: Men han var mörk.
Jossan: Mörkhyad?
Hanna: Haha.. Nej.
Jossan: Men vafan, i USA finns ju allt.
Jag och Hanna: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Jossan: Men vadå? Dom har ju slavat där förr i tiden?
Jag och Hanna: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
onsdag 24 februari 2010
söndag 21 februari 2010
Shook and lurche all over the church floor.
Och Gud sade; "Varde ljus!"
Och det blev Kåbdalis och Killerqueen.
Och det blev Kåbdalis och Killerqueen.
Felsms.com?
X: Du jag är ihop med nån :D :D
Jag: Vem är det? ;o
X: :D Mathilda < 3
Jag: Men vem är det som skriver?
X: Men deger :p
Jag: Ursäkta? ;o hahah say what, jag har ingen aning om vem du är mannen xD
X: Alexander :p
X: Heter du Jimmy Berglund? :p
Jag: HAHAH! Nej, det gör jag verkligen inte xD jag heter Julia, du har verkligen fått fel nummer ;>
X: Haha okey :p jag råkade adda fel :p
Jag: Hahah jag märkte det ;> det är lugnt!
X: Okej :D du förresten, mitt namn är inte deger :p det är mitt smeknamn. Mitt riktiga namn är Alexander :p
Jag: Japp, okey! Då vet jag det ;o
X: Haha jo :p xD btw, om du ska ha mig som kontakt så säg det nu :p annars raderar jag ditt nummer :p
Jag: Hahah men va? Jag känner dig inte ens, har ingen aning om din existens så nej, jag ska inte lägga till dig ;o
X: Haha förvånar mig inte :p
Jag: Vem är det? ;o
X: :D Mathilda < 3
Jag: Men vem är det som skriver?
X: Men deger :p
Jag: Ursäkta? ;o hahah say what, jag har ingen aning om vem du är mannen xD
X: Alexander :p
X: Heter du Jimmy Berglund? :p
Jag: HAHAH! Nej, det gör jag verkligen inte xD jag heter Julia, du har verkligen fått fel nummer ;>
X: Haha okey :p jag råkade adda fel :p
Jag: Hahah jag märkte det ;> det är lugnt!
X: Okej :D du förresten, mitt namn är inte deger :p det är mitt smeknamn. Mitt riktiga namn är Alexander :p
Jag: Japp, okey! Då vet jag det ;o
X: Haha jo :p xD btw, om du ska ha mig som kontakt så säg det nu :p annars raderar jag ditt nummer :p
Jag: Hahah men va? Jag känner dig inte ens, har ingen aning om din existens så nej, jag ska inte lägga till dig ;o
X: Haha förvånar mig inte :p
Together all the while.
Some things we don't talk about
Better do without
Just hold the smile
Falling in and out of love
Ashamed and proud of it
Together all the while
You can never say never
While we don't know when
Time, time, time again
Younger now than we were before
We're pulling apart and coming together again and again
We're growing apart but we pull it together, pull it together, together again
Better do without
Just hold the smile
Falling in and out of love
Ashamed and proud of it
Together all the while
You can never say never
While we don't know when
Time, time, time again
Younger now than we were before
We're pulling apart and coming together again and again
We're growing apart but we pull it together, pull it together, together again
lördag 20 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
No mercy.
Du, jag skulle inte ångra mig för en dag. Även om du så dör imorgon.
Eller varför inte inatt?
För det är jag som har stått på mig och inte gett upp. Det är du som har börjat med tappra, onödiga, meningslösa försök till att få mig att ge upp. Jag behöver inte försöka med någonting så ja, jag är stenhård. Och vet du vad? Du har misslyckats.
Eller varför inte inatt?
För det är jag som har stått på mig och inte gett upp. Det är du som har börjat med tappra, onödiga, meningslösa försök till att få mig att ge upp. Jag behöver inte försöka med någonting så ja, jag är stenhård. Och vet du vad? Du har misslyckats.
tisdag 16 februari 2010
Slalom baby, slalom!
OS i Vancouver 2010 har ä.n.t.l.i.g.e.n dragit igång! Och jag är nära att ta OS-ledigt från skolan. Men det här är det enda jag bryr mig om, i alla dess former.
Vinter OS är underbart, men det kan vara plågsamt också. Jag förstår verkligen inte varför min mamma inte limmade fast mig i ett par pjäxor då jag var liten? Seriöst mami, varför gjorde du inte det? Jag hade inte haft någonting emot att stiga upp före tuppen varje helg för att fara på tävlingar som ligger längre bort än Hakkas! Jag hade inte haft någonting emot det, inte så länge jag fick stå på skidorna..
måndag 15 februari 2010
söndag 14 februari 2010
julia månssons humor! :)
Vi körde ett gäng lekar igår och Hanna, lekledare, gav order om att vi skulle komma på så många djur som möjligt på bokstaven p.
MariaN: Papegoja, pudel, pelagon..
Alla andra: HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHA PELAGON!
MariaN: Vaad?
Alla: HAHAHAHAHAHAH DET ÄR EN BLOMMA!
MariaN: Men jag tänkte ju på pelikan! Faaan också!
Alla: HAHAHAHAHAHAHA!
Vi söke en person, jag har ingen aning om vem.
Maya: Men hon kanske inte har facebook.
Linnea: Hur kan det vara möjligt att inte ha facebook?!
Alla: HAHAHAHAHAHA
Josefin hade med sig en specialare till tacosen, som heter Kiscihmischi. Eller okey, egentligen heter det Quesidillas men ingen kunde uttala det rätt. Kristine kom inte riktigt överens med den här rätten så då Linda frågar henne över Skype vad vi äter, så säger Kristine;
"Ja, och så har vi dom här specialbröden med skinka.."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
MariaN: Papegoja, pudel, pelagon..
Alla andra: HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHA PELAGON!
MariaN: Vaad?
Alla: HAHAHAHAHAHAH DET ÄR EN BLOMMA!
MariaN: Men jag tänkte ju på pelikan! Faaan också!
Alla: HAHAHAHAHAHAHA!
Vi söke en person, jag har ingen aning om vem.
Maya: Men hon kanske inte har facebook.
Linnea: Hur kan det vara möjligt att inte ha facebook?!
Alla: HAHAHAHAHAHA
Josefin hade med sig en specialare till tacosen, som heter Kiscihmischi. Eller okey, egentligen heter det Quesidillas men ingen kunde uttala det rätt. Kristine kom inte riktigt överens med den här rätten så då Linda frågar henne över Skype vad vi äter, så säger Kristine;
"Ja, och så har vi dom här specialbröden med skinka.."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Striptease?
Kvällens höjdpunkt igår var att tolv brudar drog av sig alla kläder inom loppet av 10 sek. Jag har aldrig sett brudar gå från full påklädda till att endast ha underkläder på sig på så kort tid. No mercy.
fredag 12 februari 2010
When love takes over.
Idag på psykologin så började vi med nånting som kallas för utvecklingspsykologi och det innebär att vi ska läsa om hur barnet utvecklas under dom första åren. I boken så är i princip den första meningen om ett barn är önskat eller planerat och våran lärare frågar oss vad skillnaden är. Jag funderar starkt och känner inte att det finns någon skillnad, ett barn kan vara önskat men ändå oplanerat? Han frågar oss sedan om vi själva någon gång frågat våra föräldrar om vi var önskade/planerade. Då stängde jag min mun.
Jag kände både obehag och chock. Obehag för att jag hamnade i sitsen där jag inte visste vad jag skulle svara och chock för att han antingen ansåg mig som en i mängden, trots mitt ursprung som i sin tur är alldeles perfekt eftersom det är så det ska vara, eller för att han inte tänkte på att jag faktiskt satt där med min bakgrund. Ett misstag av honom helt enkelt.
Vad skulle jag svara på den frågan? Jag vet ju att min riktiga mamma inte hade planerat eller önskat mig. Jag kan rätt ut säga att jag var ett misstag. It sounds hard, I know. Men jag vet också att det är sanningen och jag klarar av den!
Jag visste inte om jag skulle svara sanningen på den frågan inför klassen, i vilken jag känner två personer, och mest troligt skapa en sjukt stel stämmning. För att få minsta möjliga chans till att får läraren att be mig svara så försökte jag vara så frånvarande som möjligt. Ingen ögonkontakt, tryckte fram gäspningar, satt och vred mig i stolen, pillade med fingrarna, småritade. Jag tänkte att om han ser att jag inte är intresserad då kanske han byter ämne. Men mest av allt så undrade jag vad klassen tänkte. Jag var bombsäker på att dom tänkte på mig! Jag undrade om dom blev obekväma i situationen, för det blev jag. Eller så tänkte dom inte alls på mig. Jag kanske var/är en av dom?
Låt oss säga att jag svarat sanningen. Hur hade klassen och min lärare reagerat då? Hade han börjat skämmas för att han inte tänkte sig för innan han ställde frågan till en klass där det fanns en adopterad tjej? Mycket möjligt. Hade han smygt fram ett litet förlåt? Inte okey. Alla hade bara blivit obekväma då. Nu fick alla möjligheten bli obekväma för sig själva istället. Det är way to jobbigt att skämmas offentligt. Hade klassen hamnat i en situation som dom aldrig tidigare varit i? Garanterat. Men samtidigt kan jag inte klandra någon, och det gör jag inte heller, för han kan inte veta att jag är adopterad och att jag är ett så kallat misstag.
Jag har hamnat i den här situationen flera gånger och varje gång så har jag tänkt precis samma sak, men det är först nu jag talar ut. Det är nu jag hittar ord för det. Jag kan inte låta bli att skämmas för min existens gånger som denna, det låter helt sjukt men så är det. Om jag inte hade funnits så hade aldrig min klass blivit obekväma idag, om dom nu blev det. Det enda jag kan tänka under dom här stunderna är "Men guud, varför gör läraren så här mot klassen?". Jag känner mig som ett offer, kan man säga så? Skuld. Jag känner skuld. Allt det här går givetvis över så fort ämnet lämnas, men just i stundens hetta så är rodnar jag. Även fast det inte syns.
Jag skäms inte över att jag varken var önskad eller planerad, absolut inte! Det är inte därför jag har hållt det bakom dörrarna, men jag anser att det är ingenting som är viktigt att veta. Vad vinner min omgivning på att veta det? Om jag hade valt att berätta det för varenda själ som jag stötte på så tror jag att det hade blivit så mycket falsk medömkan och daltande att människorna inte skulle se mig för den jag verkligen är. Det är det viktiga med min existens, att jag blir accepterad och älskad för att jag är jag och inte för min bakgrund.
En fråga som jag ställer mig medan jag skriver det här är; varför frågar man alltid om ett barn var önskat eller planerat? Varför inte älskat? I slutändan så spelar det nog egentligen ingen roll om barnet var önskat eller planerat, för kärleken övervinner allting.
Jag var varken önskad eller planerad, men jag var älskad.
Varje dag, hela dagen.
Jag kände både obehag och chock. Obehag för att jag hamnade i sitsen där jag inte visste vad jag skulle svara och chock för att han antingen ansåg mig som en i mängden, trots mitt ursprung som i sin tur är alldeles perfekt eftersom det är så det ska vara, eller för att han inte tänkte på att jag faktiskt satt där med min bakgrund. Ett misstag av honom helt enkelt.
Vad skulle jag svara på den frågan? Jag vet ju att min riktiga mamma inte hade planerat eller önskat mig. Jag kan rätt ut säga att jag var ett misstag. It sounds hard, I know. Men jag vet också att det är sanningen och jag klarar av den!
Jag visste inte om jag skulle svara sanningen på den frågan inför klassen, i vilken jag känner två personer, och mest troligt skapa en sjukt stel stämmning. För att få minsta möjliga chans till att får läraren att be mig svara så försökte jag vara så frånvarande som möjligt. Ingen ögonkontakt, tryckte fram gäspningar, satt och vred mig i stolen, pillade med fingrarna, småritade. Jag tänkte att om han ser att jag inte är intresserad då kanske han byter ämne. Men mest av allt så undrade jag vad klassen tänkte. Jag var bombsäker på att dom tänkte på mig! Jag undrade om dom blev obekväma i situationen, för det blev jag. Eller så tänkte dom inte alls på mig. Jag kanske var/är en av dom?
Låt oss säga att jag svarat sanningen. Hur hade klassen och min lärare reagerat då? Hade han börjat skämmas för att han inte tänkte sig för innan han ställde frågan till en klass där det fanns en adopterad tjej? Mycket möjligt. Hade han smygt fram ett litet förlåt? Inte okey. Alla hade bara blivit obekväma då. Nu fick alla möjligheten bli obekväma för sig själva istället. Det är way to jobbigt att skämmas offentligt. Hade klassen hamnat i en situation som dom aldrig tidigare varit i? Garanterat. Men samtidigt kan jag inte klandra någon, och det gör jag inte heller, för han kan inte veta att jag är adopterad och att jag är ett så kallat misstag.
Jag har hamnat i den här situationen flera gånger och varje gång så har jag tänkt precis samma sak, men det är först nu jag talar ut. Det är nu jag hittar ord för det. Jag kan inte låta bli att skämmas för min existens gånger som denna, det låter helt sjukt men så är det. Om jag inte hade funnits så hade aldrig min klass blivit obekväma idag, om dom nu blev det. Det enda jag kan tänka under dom här stunderna är "Men guud, varför gör läraren så här mot klassen?". Jag känner mig som ett offer, kan man säga så? Skuld. Jag känner skuld. Allt det här går givetvis över så fort ämnet lämnas, men just i stundens hetta så är rodnar jag. Även fast det inte syns.
Jag skäms inte över att jag varken var önskad eller planerad, absolut inte! Det är inte därför jag har hållt det bakom dörrarna, men jag anser att det är ingenting som är viktigt att veta. Vad vinner min omgivning på att veta det? Om jag hade valt att berätta det för varenda själ som jag stötte på så tror jag att det hade blivit så mycket falsk medömkan och daltande att människorna inte skulle se mig för den jag verkligen är. Det är det viktiga med min existens, att jag blir accepterad och älskad för att jag är jag och inte för min bakgrund.
En fråga som jag ställer mig medan jag skriver det här är; varför frågar man alltid om ett barn var önskat eller planerat? Varför inte älskat? I slutändan så spelar det nog egentligen ingen roll om barnet var önskat eller planerat, för kärleken övervinner allting.
Jag var varken önskad eller planerad, men jag var älskad.
Varje dag, hela dagen.
torsdag 11 februari 2010
Den värsta stunden i livet var den då du kom.
Ni vet hur jobbigt det är då man börjar asgarva då man minst får göra det och sen så ska man försöka hålla sig? Det hände mig idag, med JohannaHjort som har samma humor som mig.
Vi sitter på bussen till henne och Johanna håller på att berätta om nånting som ändå var hyfsat viktigt. In på bussen så kommer en blind man och han försöker känna sig fram till en ledig plats. Hur som helst, så blir Johanna helt tyst mitt i sitt prat och jag kände verkligen hur vi båda tänkte "Vad gör han?" även fast vi mycket väl förstod vad han gjorde. Sen vänder sig Johanna ut mot rutan och börjar skaka. Jag börjar själv skaka och hoppas verkligen att jag inte ska låta. Klart som fan att jag låter, genom näsan, ni vet så där som man gör då man försöker hålla sig för skratt? Mmmh, precis så lät jag. Jag vet att jag kommer fortsätta låta om jag inte gör nånting åt det, för sluta skratta var omöjligt även fast jag inte ville garva. Så jag knipsar tag om min näsa och slutar låta. Så där sitter vi, mitt emot den blinda mannen, Johanna shakar lös mot rutan och jag med fingarna runt näsan och tårarna bara sprutar medans jag samtidigt shakar lös.
Det här var nog ett av dom värstroliga momenten jag varit med om på länge och jag måste få försvara både mig och den andra kvinnan; det var inte åt den blinde mannen vi skrattade. Jag började garva för att vi båda tänkte samma sak och för att Johanna slutade prata mitt i allt och vände sig mot rutan för att skaka lös. Johanna började skratta för att vi blev tysta, tänkte samma sak och för att jag satt och höll mig för näsan som att någon släppt en brakare nyss.
Då vi sen hoppat av bussen så säger jag att det roliga var just att vi blev tysta mitt i allt. Johanna har ingenting annat att säga än;
"Ja just det, han var ju blind och inte döv."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Vi sitter på bussen till henne och Johanna håller på att berätta om nånting som ändå var hyfsat viktigt. In på bussen så kommer en blind man och han försöker känna sig fram till en ledig plats. Hur som helst, så blir Johanna helt tyst mitt i sitt prat och jag kände verkligen hur vi båda tänkte "Vad gör han?" även fast vi mycket väl förstod vad han gjorde. Sen vänder sig Johanna ut mot rutan och börjar skaka. Jag börjar själv skaka och hoppas verkligen att jag inte ska låta. Klart som fan att jag låter, genom näsan, ni vet så där som man gör då man försöker hålla sig för skratt? Mmmh, precis så lät jag. Jag vet att jag kommer fortsätta låta om jag inte gör nånting åt det, för sluta skratta var omöjligt även fast jag inte ville garva. Så jag knipsar tag om min näsa och slutar låta. Så där sitter vi, mitt emot den blinda mannen, Johanna shakar lös mot rutan och jag med fingarna runt näsan och tårarna bara sprutar medans jag samtidigt shakar lös.
Det här var nog ett av dom värstroliga momenten jag varit med om på länge och jag måste få försvara både mig och den andra kvinnan; det var inte åt den blinde mannen vi skrattade. Jag började garva för att vi båda tänkte samma sak och för att Johanna slutade prata mitt i allt och vände sig mot rutan för att skaka lös. Johanna började skratta för att vi blev tysta, tänkte samma sak och för att jag satt och höll mig för näsan som att någon släppt en brakare nyss.
Då vi sen hoppat av bussen så säger jag att det roliga var just att vi blev tysta mitt i allt. Johanna har ingenting annat att säga än;
"Ja just det, han var ju blind och inte döv."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
julia månssons humor! :)
Då jag kom till skolan idag så möter Jen9 mig och är väldigt allvarlig.
Jen9: Julia, det har hänt nånting.
Jag tänker att bilden är inställd och börjar bli förbannad eftersom jag kunnat börja klockan 14.00 istället för 09.55.
Jag: Vad?
Jen9: Jennifer har blivit biten av en häst.
Jag: Va?
Nu känner jag paniken komma. Var det nåt allvarligt?
Jen9: Ja.. I pannan!
Jag: VA?!?!
Båda: Hahahahaha!
Det är sant, mina damer och herrar, min kära Jenfan har blivit biten i pannan av den häst som hon var sugen på att köpa. Det är sjukt synd om stackaren, hon har fått brainshake, men jag kan fan inte låta bli att skratta i alla fall!
På idrotten så har vi BodyPump med VBV -Världens Bästa Vera och vi ska stå i 90 grader och ryggen ska vara rakt utåt. Vissa av oss, jag bland annat, hade problem med att få ryggen rak samtidigt som jag lyfte vikterna. Men VBV vet exakt vad som krävs för att få mig med i svängarna!
"Tänk er att ni ska visa klyftan för den bakom er!"
Sådärja, nu funkade det! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Jen9: Julia, det har hänt nånting.
Jag tänker att bilden är inställd och börjar bli förbannad eftersom jag kunnat börja klockan 14.00 istället för 09.55.
Jag: Vad?
Jen9: Jennifer har blivit biten av en häst.
Jag: Va?
Nu känner jag paniken komma. Var det nåt allvarligt?
Jen9: Ja.. I pannan!
Jag: VA?!?!
Båda: Hahahahaha!
Det är sant, mina damer och herrar, min kära Jenfan har blivit biten i pannan av den häst som hon var sugen på att köpa. Det är sjukt synd om stackaren, hon har fått brainshake, men jag kan fan inte låta bli att skratta i alla fall!
På idrotten så har vi BodyPump med VBV -Världens Bästa Vera och vi ska stå i 90 grader och ryggen ska vara rakt utåt. Vissa av oss, jag bland annat, hade problem med att få ryggen rak samtidigt som jag lyfte vikterna. Men VBV vet exakt vad som krävs för att få mig med i svängarna!
"Tänk er att ni ska visa klyftan för den bakom er!"
Sådärja, nu funkade det! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
WFD -World Food Program.
Idag, som alla andra torsdagar, så åt jag och min klass på Kungsfågeln. Maddox säger att det alltid är så fruktansvärt tyst då vi äter där, det är verkligen så att ordspråket "Låt maten tysta munnen" blir personifierad i oss just då. Hon undrade även om vi tänker på nåt speciellt då vi är så tysta. Jag svarade att jag faktiskt gjorde det och det här har jag tänkt på sen jag började gymnasiet, alltså i typ 3 år.
Matsalen på Kungsfågeln, har dom mer mat än vad Örnens och Hackspettens/Lärkans matsal har?
Orsaken till att jag börjat fundera på det här är att idrottsprogrammet går ju på Kungs och idrottare äter oftast mer än vad vanliga lirare gör. Så egentligen, Kungs borde ha mer mat. Eller?
Matsalen på Kungsfågeln, har dom mer mat än vad Örnens och Hackspettens/Lärkans matsal har?
Orsaken till att jag börjat fundera på det här är att idrottsprogrammet går ju på Kungs och idrottare äter oftast mer än vad vanliga lirare gör. Så egentligen, Kungs borde ha mer mat. Eller?
tisdag 9 februari 2010
Stor och stark.
Det har kommit sjukt mycket grupper på fejjan nu och en av dom var "Jag är inte kort, alla andra är bara onödigt långa." Jag kände att den gruppen var nånting för mig, så jag blir stolt medlem. När jag sitter och kollar igenom vad som skrivits i loggen så ser jag att jag inte har nånting alls gemensamt med dom andra medlemmarna. Tjejerna är mellan 11-14 år och är 157 cm långa. Jag är 19 år och 156 cm lång.
måndag 8 februari 2010
söndag 7 februari 2010
You can do it!
I have to take a risk, take a chance, to make a change. Maybe?
Man måste våga chansa för att vinna och du har inget att förlora!
Man måste våga chansa för att vinna och du har inget att förlora!
Whatcha say?
INCOMING!
Ett krokigt jävla russin som kippar efter andan 24/7.
Heavy shit? Aah, lite kanske.
Ett krokigt jävla russin som kippar efter andan 24/7.
Heavy shit? Aah, lite kanske.
onsdag 3 februari 2010
måndag 1 februari 2010
Spindia.
Imorn åker min gamla klass, SPIN, till Indien och det är nu jag ångrar att jag bytte linje. Mer än någonsin.
Redan i ettan bestämde jag vad jag skulle ha som projektarbete i Indien, jag visste inte om det skulle skulle gå igenom men jag visste att jag skulle göra allt för att komma så långt som möjligt. Det var så självklart att det var det var mitt projekt! Jag kände att jag inte skulle kunna komma närmare än vad jag skulle göra med resan tillsammans med SPIN och jag hade tid på mig att förbereda mig mentalt och göra förarbete.
Tre och en halv vecka kan verka som en alltför kort tid för mitt projekt, men som sagt så hade jag hela två och ett halvt år på mig att ordna med förarbetet. Jag drömmer om att det kanske hade kunnat funka. Om jag stannat kvar på SPIN och fått mitt projekt godkänt så är jag säker på att jag hade fått fullt stöd från mina lärare och klasskamrater, the SPIN spirit, och jag skulle ha gjort allting som kunde göras för att hinna.
Det är ju bara lite söderut?
Jag vet inte hur det är men eftersom SPIN jobbar otroligt mycket med människor så får jag känslan av att det projekt man väljer ska handla om just människor, i Indien. Kanske? Mitt projekt skulle vara aningen annorlunda, men det skulle fortfarande handla om människor. Det skulle bara ha en liten personlig touch. Eftersom jag aldrig tog upp det här med någon av mina lärare som jag hade på SPIN så vet jag inte om det var genomförbart, men jag ångrar att jag aldrig frågade. Då hade jag kanske inte bytt till frisör och mitt liv hade förmodligen varit annorlunda nu. Om det hade varit bättre eller sämre kommer jag aldrig att få veta.
Jag skulle aldrig ha klarat av det här projektet själv, men jag visste att jag inte skulle behöva var ensam. En människa i den klassen var en sån människa som skulle stå bredvid mig på vägen dit, då vi var där och på vägen hem utan att jag ens skulle behöva fråga. Jag undrar om jag ens hade behövt visa henne min plan över mitt projekt.. Heter det projektplan?
Ingen har någonsin fått veta om vad mitt projekt skulle bli, jag kastade det i sjön rätt fort då jag bytte till frisör och även om några av er som känner mig väl har kunnat ana det så är jag glad att ni aldrig tagit upp det. Jag hade nog inte klarat av att stå naken inför sanningen; att en av dom få chanser att genomföra det här bara försvann.
Om jag gått kvar i SPIN och fått mitt projekt godkänt så hade jag, när jag satt mig på flyget, sagt för mig själv; "Mama, I'm coming home."
Redan i ettan bestämde jag vad jag skulle ha som projektarbete i Indien, jag visste inte om det skulle skulle gå igenom men jag visste att jag skulle göra allt för att komma så långt som möjligt. Det var så självklart att det var det var mitt projekt! Jag kände att jag inte skulle kunna komma närmare än vad jag skulle göra med resan tillsammans med SPIN och jag hade tid på mig att förbereda mig mentalt och göra förarbete.
Tre och en halv vecka kan verka som en alltför kort tid för mitt projekt, men som sagt så hade jag hela två och ett halvt år på mig att ordna med förarbetet. Jag drömmer om att det kanske hade kunnat funka. Om jag stannat kvar på SPIN och fått mitt projekt godkänt så är jag säker på att jag hade fått fullt stöd från mina lärare och klasskamrater, the SPIN spirit, och jag skulle ha gjort allting som kunde göras för att hinna.
Det är ju bara lite söderut?
Jag vet inte hur det är men eftersom SPIN jobbar otroligt mycket med människor så får jag känslan av att det projekt man väljer ska handla om just människor, i Indien. Kanske? Mitt projekt skulle vara aningen annorlunda, men det skulle fortfarande handla om människor. Det skulle bara ha en liten personlig touch. Eftersom jag aldrig tog upp det här med någon av mina lärare som jag hade på SPIN så vet jag inte om det var genomförbart, men jag ångrar att jag aldrig frågade. Då hade jag kanske inte bytt till frisör och mitt liv hade förmodligen varit annorlunda nu. Om det hade varit bättre eller sämre kommer jag aldrig att få veta.
Jag skulle aldrig ha klarat av det här projektet själv, men jag visste att jag inte skulle behöva var ensam. En människa i den klassen var en sån människa som skulle stå bredvid mig på vägen dit, då vi var där och på vägen hem utan att jag ens skulle behöva fråga. Jag undrar om jag ens hade behövt visa henne min plan över mitt projekt.. Heter det projektplan?
Ingen har någonsin fått veta om vad mitt projekt skulle bli, jag kastade det i sjön rätt fort då jag bytte till frisör och även om några av er som känner mig väl har kunnat ana det så är jag glad att ni aldrig tagit upp det. Jag hade nog inte klarat av att stå naken inför sanningen; att en av dom få chanser att genomföra det här bara försvann.
Om jag gått kvar i SPIN och fått mitt projekt godkänt så hade jag, när jag satt mig på flyget, sagt för mig själv; "Mama, I'm coming home."
julia månssons humor! :)
Det är NHL lir på förballen och Anders är något av en dålig förlorare med sjukt dåligt tålamod. Jocke lyckas knäcka honom och Anders har inte mycket annat att säga än;
"Men knulla mig..upp och ner!"
HAHAHAHAHAHAHAHA!
Anders nämnde nånting om boxplay.
Anders: Vet du vad boxplay är, Henny?
Henny: Jaa..
Nicklas tyst och lite så där i hörnet aktigt: Det är spel i en box..boxplay! Hehe..
Julia: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
"Men knulla mig..upp och ner!"
HAHAHAHAHAHAHAHA!
Anders nämnde nånting om boxplay.
Anders: Vet du vad boxplay är, Henny?
Henny: Jaa..
Nicklas tyst och lite så där i hörnet aktigt: Det är spel i en box..boxplay! Hehe..
Julia: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Happy Birthday!
Min lilla pärla fyller 18 år idag! Åh, tiden går så fort..
När jag skriver det här så lyssnar jag på Kent - Utan dina andetag.
Pumpkin, nu är du äntligen 18 år. Som du har väntat va? Du vet inte hur konstigt det känns för mig att du är a grown-up woman. Fasen, du har ju alltid varit min lilla skyddsling! Även om det oftast är du som räddar mig ur diverse situationer.. Jag vet att du kommer att hata mig för det här inlägget, men hatat mig för bilder har du gjort förut och ändå så har jag fått ta fler bilder på dig. Så jag tror läget är rätt chill ändå! Men tillbaka till dig, eller jag har egentligen inte så mycket att säga. Det är som svårt att hitta ord för en sån som du, du är för fin för det liksom.
Du har haft dina stunder, som vi kan se ovan, och jag är så glad över att ha fått dom på bild. Precis som jag fått göra med våra stunder, som du och jag haft tillsammans. Jag visste att jag någon gång skulle få användning av dessa vackra och hemska bilder. Det jag önskar mest här i världen är att få fler av dina och våra stunder på bild. Och fred på jorden.
Jag tror aldrig att någon har fått ett sånt här lång födelsedagsinlägg! Men det är du värd, och mycket mycket mer.
Du är en sån där människa som man ska kalla för en bästa vän.
Jag älskar dig, min bästa vän, idag, imorgon och föralltid!
Jag älskar dig, min bästa vän, idag, imorgon och föralltid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)