Den värsta stunden i livet var den då du kom.

Ni vet hur jobbigt det är då man börjar asgarva då man minst får göra det och sen så ska man försöka hålla sig? Det hände mig idag, med JohannaHjort som har samma humor som mig.

Vi sitter på bussen till henne och Johanna håller på att berätta om nånting som ändå var hyfsat viktigt. In på bussen så kommer en blind man och han försöker känna sig fram till en ledig plats. Hur som helst, så blir Johanna helt tyst mitt i sitt prat och jag kände verkligen hur vi båda tänkte "Vad gör han?" även fast vi mycket väl förstod vad han gjorde. Sen vänder sig Johanna ut mot rutan och börjar skaka. Jag börjar själv skaka och hoppas verkligen att jag inte ska låta. Klart som fan att jag låter, genom näsan, ni vet så där som man gör då man försöker hålla sig för skratt? Mmmh, precis så lät jag. Jag vet att jag kommer fortsätta låta om jag inte gör nånting åt det, för sluta skratta var omöjligt även fast jag inte ville garva. Så jag knipsar tag om min näsa och slutar låta. Så där sitter vi, mitt emot den blinda mannen, Johanna shakar lös mot rutan och jag med fingarna runt näsan och tårarna bara sprutar medans jag samtidigt shakar lös.

Det här var nog ett av dom värstroliga momenten jag varit med om på länge och jag måste få försvara både mig och den andra kvinnan; det var inte åt den blinde mannen vi skrattade. Jag började garva för att vi båda tänkte samma sak och för att Johanna slutade prata mitt i allt och vände sig mot rutan för att skaka lös. Johanna började skratta för att vi blev tysta, tänkte samma sak och för att jag satt och höll mig för näsan som att någon släppt en brakare nyss.

Då vi sen hoppat av bussen så säger jag att det roliga var just att vi blev tysta mitt i allt. Johanna har ingenting annat att säga än;
"Ja just det, han var ju blind och inte döv."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!