When love takes over.

Idag på psykologin så började vi med nånting som kallas för utvecklingspsykologi och det innebär att vi ska läsa om hur barnet utvecklas under dom första åren. I boken så är i princip den första meningen om ett barn är önskat eller planerat och våran lärare frågar oss vad skillnaden är. Jag funderar starkt och känner inte att det finns någon skillnad, ett barn kan vara önskat men ändå oplanerat? Han frågar oss sedan om vi själva någon gång frågat våra föräldrar om vi var önskade/planerade. Då stängde jag min mun.

Jag kände både obehag och chock. Obehag för att jag hamnade i sitsen där jag inte visste vad jag skulle svara och chock för att han antingen ansåg mig som en i mängden, trots mitt ursprung som i sin tur är alldeles perfekt eftersom det är så det ska vara, eller för att han inte tänkte på att jag faktiskt satt där med min bakgrund. Ett misstag av honom helt enkelt.

Vad skulle jag svara på den frågan? Jag vet ju att min riktiga mamma inte hade planerat eller önskat mig. Jag kan rätt ut säga att jag var ett misstag. It sounds hard, I know. Men jag vet också att det är sanningen och jag klarar av den!

Jag visste inte om jag skulle svara sanningen på den frågan inför klassen, i vilken jag känner två personer, och mest troligt skapa en sjukt stel stämmning. För att få minsta möjliga chans till att får läraren att be mig svara så försökte jag vara så frånvarande som möjligt. Ingen ögonkontakt, tryckte fram gäspningar, satt och vred mig i stolen, pillade med fingrarna, småritade. Jag tänkte att om han ser att jag inte är intresserad då kanske han byter ämne. Men mest av allt så undrade jag vad klassen tänkte. Jag var bombsäker på att dom tänkte på mig! Jag undrade om dom blev obekväma i situationen, för det blev jag. Eller så tänkte dom inte alls på mig. Jag kanske var/är en av dom?

Låt oss säga att jag svarat sanningen. Hur hade klassen och min lärare reagerat då? Hade han börjat skämmas för att han inte tänkte sig för innan han ställde frågan till en klass där det fanns en adopterad tjej? Mycket möjligt. Hade han smygt fram ett litet förlåt? Inte okey. Alla hade bara blivit obekväma då. Nu fick alla möjligheten bli obekväma för sig själva istället. Det är way to jobbigt att skämmas offentligt. Hade klassen hamnat i en situation som dom aldrig tidigare varit i? Garanterat. Men samtidigt kan jag inte klandra någon, och det gör jag inte heller, för han kan inte veta att jag är adopterad och att jag är ett så kallat misstag.

Jag har hamnat i den här situationen flera gånger och varje gång så har jag tänkt precis samma sak, men det är först nu jag talar ut. Det är nu jag hittar ord för det. Jag kan inte låta bli att skämmas för min existens gånger som denna, det låter helt sjukt men så är det. Om jag inte hade funnits så hade aldrig min klass blivit obekväma idag, om dom nu blev det. Det enda jag kan tänka under dom här stunderna är "Men guud, varför gör läraren så här mot klassen?". Jag känner mig som ett offer, kan man säga så? Skuld. Jag känner skuld. Allt det här går givetvis över så fort ämnet lämnas, men just i stundens hetta så är rodnar jag. Även fast det inte syns.

Jag skäms inte över att jag varken var önskad eller planerad, absolut inte! Det är inte därför jag har hållt det bakom dörrarna, men jag anser att det är ingenting som är viktigt att veta. Vad vinner min omgivning på att veta det? Om jag hade valt att berätta det för varenda själ som jag stötte på så tror jag att det hade blivit så mycket falsk medömkan och daltande att människorna inte skulle se mig för den jag verkligen är. Det är det viktiga med min existens, att jag blir accepterad och älskad för att jag är jag och inte för min bakgrund.

En fråga som jag ställer mig medan jag skriver det här är; varför frågar man alltid om ett barn var önskat eller planerat? Varför inte älskat? I slutändan så spelar det nog egentligen ingen roll om barnet var önskat eller planerat, för kärleken övervinner allting.


Jag var varken önskad eller planerad, men jag var älskad.
Varje dag, hela dagen.