Först var det hjärtstillestånd. Nu är det hjärtklappning.
Man lär sig något nytt varje dag. Idag så har jag lärt mig att livet är sjukt orättvist och att man absolut inte ska ta ut saker i förskott.
Jag ska gå och dö nu, vi ses i nästa liv!
söndag 29 juni 2008
New York, New York; you're gonna love it!
SATC - two words; tummen upp!
(Fyfan vad helvetes bra jäkla film!! JAG DÖR! (Detta var ett tillfälle då jag var tvungen att använda svordomar, annars hade inte den rätta känslan kommit med.))
Jag garvade, jag grät, jag garvade ännu mer mitt i allt då jag grät ännu mer. Med andra ord så vill jag säga er; se filmen or die! xD Det är sant...
(Fyfan vad helvetes bra jäkla film!! JAG DÖR! (Detta var ett tillfälle då jag var tvungen att använda svordomar, annars hade inte den rätta känslan kommit med.))
Jag garvade, jag grät, jag garvade ännu mer mitt i allt då jag grät ännu mer. Med andra ord så vill jag säga er; se filmen or die! xD Det är sant...
fredag 27 juni 2008
Dobbarnas förbannelse.
Bloggtorka kommer att råda ett tag framöver.
Det förra inlägget är soptunna. (Vilket är fett med kiss och bajs, för jag ville ju spela! Moget språk här också, oja.)
Orsak? Dobbar från fottisskor smack på fingrarna. FINT!
Det förra inlägget är soptunna. (Vilket är fett med kiss och bajs, för jag ville ju spela! Moget språk här också, oja.)
Orsak? Dobbar från fottisskor smack på fingrarna. FINT!
onsdag 25 juni 2008
Information, event och mental preparation.
Att få information om det som förr var impossible nu är så alive och in action som det kan bli är unbelievable. Att börja asgarva åt personen som berättar informationen om händelsen är beviset på att man inte tror att informationen om händelsen är dagens skämt. Att man blir tyst då personen som berättar informationen om händelsen kollar in i ögonen och svarar på frågan; "Är det sant?" med ett bestämt; "Jo." är beviset på att man har insett att informationen om händelsen faktiskt inte är dagens skämt utan dagens sanning. Att få informationen tre dagar före händelsen infallelsedag är mental förberedelse. Mental förberedelse för mig är döviktigt för den här händelsen, tack för att informationen kom tre dagar innan händelsens infallelsedag.
3,2,1,0; den mentala förberedelsen är i full gång!
3,2,1,0; den mentala förberedelsen är i full gång!
tisdag 24 juni 2008
Det är EM och I'll dream and you'll give me your cash.
Jag måste bara berätta om världens mest ... dröm som jag hade inatt! (... står för att det inte finns ord som kan beskriva drömmen.)
Ni kanske ska få veta att mitt hår är precis allting för mig, det kan vara hyfsat viktigt att veta.
Jag spelade fottismatch, eller om det nu var träning, det kvittar. Hur som helst så är det hörna och en perfekt boll kommer mot mig och precis då jag ska nicka så kommer en av motståndarna och ska sparka bollen, men träffar fel och lyckas istället sparka mig i huvudet med dobbarna (yes, det är exakt samma incident som inträffade i en av EM-matcherna!). Jag faller poff och pang ner mot marken och vaknar sedan upp på sidan av planen, min tränare säger; "Det här är sjutton gånger värre än det som hände i EM, hon måste till sjukhuset. Det måste kanske sys."
Väl inne på sjukhuset så är det den vanliga proceduren, först vänten sen sköterskor sen ännu mer väntan och sen kommer farbror doktorn. Han tittar och känner och min tränare hade rätt, dom var tvungna att sy i mitt huvud. Allting var frid och fröjd tills farbror doktorn klämde ur sig att dom var tvungna att raka bort lite hår för att komma åt såret! "W000T?! Nej, aldrig i livet! Kan ni inte bara sätta ett bandage runt huvudet på mig?" Nej, icke sa Nicke. Det gick inte. Farbror doktorn ansåg att hårtrimmern var den enda lösningen på problemet. Panik!
Jag var fast besluten om att dom inte skulle få röra mitt hår. Jag tänkte att såret kommer att läka, på ett eller annat sätt, så jag började att gå mot dörren som ledde ut från farbror doktorns rum. Men lika fast besluten som jag var så var dom lika beslutna om att få raka bort håret. Så, två sköterskor tog tag i mina armar och en sköterska höll i mitt huvud. Då kom farbror doktorn med världens största hårtrimmer! Jag fick panik och började skrika/gråta/sparka/göra allt som stod i min plikt för att förhindra det som just höll på att hända, precis som det är i filmer då en person inser att den ska bli uppsprättad levande eller så. Anyway, farbror doktorn genomförde sitt beslut och rakade bort en fläck på mitt huvud...
Jag blev typ ett autistiskt barn. Med ett bandage på huvudet som dolde den kala fläcken på mitt huvud så låg jag bara i min säng, med blicken mot väggen och vägrade kliva upp. Alla försökte muntra upp mig med meningar som; "Det är ingen fara, det växer ju snart ut igen." Växer snart ut igen?! Det kommer liksom ta 15 år för det att växa ut igen! (Tänker på att jag inte sparat hela livet utan har klippt mig vid vissa tillfällen.)
Under min tid där i sängen så började jag fundera på hur i helvete egentligen farbror doktorn kunde göra så där, han tvingade ju mig! Det kan ju inte vara lagligt? Nej, det kan det inte! Då kom min absolut geniala idé; jag skulle stämma farbror doktorn! FINT!
Sagt och gjort, jag stämde farbror doktorn med argumenten; "Du tvingade mig.", "Mitt hår var mitt allt.", "Mitt liv är förstört tack vare dig." osv osv liksom.
Sen vaknade jag.
Så om jag nu någongång blir fett osynlig för er så kan ni ju kolla med min tränare om vi har haft match eller träning nyligen där jag möjligen skulle ha kunnat blivit skadad av dobbar i huvudet och tvingats fara och sy. Sen kan ni ju kolla med min mamma om sjukhusvistelsen gjorde mig till ett barn med autism eftersom farbror doktorn var tvungen att raka bort hår från mitt huvud, mot min vilja och om jag stämt honom för det redan eller om jag kommer att göra det. FINT!
Ni kanske ska få veta att mitt hår är precis allting för mig, det kan vara hyfsat viktigt att veta.
Jag spelade fottismatch, eller om det nu var träning, det kvittar. Hur som helst så är det hörna och en perfekt boll kommer mot mig och precis då jag ska nicka så kommer en av motståndarna och ska sparka bollen, men träffar fel och lyckas istället sparka mig i huvudet med dobbarna (yes, det är exakt samma incident som inträffade i en av EM-matcherna!). Jag faller poff och pang ner mot marken och vaknar sedan upp på sidan av planen, min tränare säger; "Det här är sjutton gånger värre än det som hände i EM, hon måste till sjukhuset. Det måste kanske sys."
Väl inne på sjukhuset så är det den vanliga proceduren, först vänten sen sköterskor sen ännu mer väntan och sen kommer farbror doktorn. Han tittar och känner och min tränare hade rätt, dom var tvungna att sy i mitt huvud. Allting var frid och fröjd tills farbror doktorn klämde ur sig att dom var tvungna att raka bort lite hår för att komma åt såret! "W000T?! Nej, aldrig i livet! Kan ni inte bara sätta ett bandage runt huvudet på mig?" Nej, icke sa Nicke. Det gick inte. Farbror doktorn ansåg att hårtrimmern var den enda lösningen på problemet. Panik!
Jag var fast besluten om att dom inte skulle få röra mitt hår. Jag tänkte att såret kommer att läka, på ett eller annat sätt, så jag började att gå mot dörren som ledde ut från farbror doktorns rum. Men lika fast besluten som jag var så var dom lika beslutna om att få raka bort håret. Så, två sköterskor tog tag i mina armar och en sköterska höll i mitt huvud. Då kom farbror doktorn med världens största hårtrimmer! Jag fick panik och började skrika/gråta/sparka/göra allt som stod i min plikt för att förhindra det som just höll på att hända, precis som det är i filmer då en person inser att den ska bli uppsprättad levande eller så. Anyway, farbror doktorn genomförde sitt beslut och rakade bort en fläck på mitt huvud...
Jag blev typ ett autistiskt barn. Med ett bandage på huvudet som dolde den kala fläcken på mitt huvud så låg jag bara i min säng, med blicken mot väggen och vägrade kliva upp. Alla försökte muntra upp mig med meningar som; "Det är ingen fara, det växer ju snart ut igen." Växer snart ut igen?! Det kommer liksom ta 15 år för det att växa ut igen! (Tänker på att jag inte sparat hela livet utan har klippt mig vid vissa tillfällen.)
Under min tid där i sängen så började jag fundera på hur i helvete egentligen farbror doktorn kunde göra så där, han tvingade ju mig! Det kan ju inte vara lagligt? Nej, det kan det inte! Då kom min absolut geniala idé; jag skulle stämma farbror doktorn! FINT!
Sagt och gjort, jag stämde farbror doktorn med argumenten; "Du tvingade mig.", "Mitt hår var mitt allt.", "Mitt liv är förstört tack vare dig." osv osv liksom.
Sen vaknade jag.
Så om jag nu någongång blir fett osynlig för er så kan ni ju kolla med min tränare om vi har haft match eller träning nyligen där jag möjligen skulle ha kunnat blivit skadad av dobbar i huvudet och tvingats fara och sy. Sen kan ni ju kolla med min mamma om sjukhusvistelsen gjorde mig till ett barn med autism eftersom farbror doktorn var tvungen att raka bort hår från mitt huvud, mot min vilja och om jag stämt honom för det redan eller om jag kommer att göra det. FINT!
Hard work, naaaat!
Helt allvarligt; jag orkar inte mer jobb nu! Så good bye Liko, absolut. Om det inte funkar att jag bara säger bort det sådär en fyra dagar före jag börjar så får jag väl ha brytit benet eller någonting, för jag tänker inte jobba mer! Jag tänker inte stiga upp klockan halv sex bara för att sedan plöja igenom dagen tillsammans med män som inte har humor och tillslut går en på nerverna, alldeles förstora skor med stålhätta, väldans osköna byxor som också är förstora, bältet som går att vira två varv runt mig och ändå hjälper det inte till att hålla de förstora byxorna uppe, den snuskgröna (okej, den är faktiskt fin grön färg men jag säger att den är snuskgrön bara för att det ska passa in med resten av det negativa inlägget.) tshirten som hjälper svettlökarna att visa folket i min omgivning att det är fruktansvärt varmt i lokalen där man jobbar, de hjärndödande arbetsuppgifterna man får (dessa var kul det första året, men i längden blir de pain in the ass, stackars gubbar som jobbar där året om.) och det var allt. JAG ORKAR INTE!
Så, om det är någon som sitter utan sommarjobb och är sugen på två veckors barnarbete så kontakta mig så får du mitt personnummer (nöt in det!), då vet ingen att du inte är jag egentligen. Hysch!
Time för powernap, sen back in buisness @ dagis.
Så, om det är någon som sitter utan sommarjobb och är sugen på två veckors barnarbete så kontakta mig så får du mitt personnummer (nöt in det!), då vet ingen att du inte är jag egentligen. Hysch!
Time för powernap, sen back in buisness @ dagis.
måndag 23 juni 2008
Skribent pubertet.
Alltså, det är någonting som sker med mig just nu. Typ puberteten i mitt skrivande eller någonting i den stilen. För jag ändras totalt numera, hela tiden och allting på en gång också. Så det blir egentligen en hiskeligt snabb pubertet.
I samband med att jag byter (upp) mig från pixbox till bdb så byter jag även (upp) mig från publishme till blogspot och det känns bra, nu. Hur det känns imorgon vet vi inte, den som lever får väl se om denna person inte traskar runt med ögonen stängda all day long.
Jag blev liksom less på att inte kunna göra min blogg fin. Eller den var ju fin, men jag ville göra den ännu finare och det gick inte på publishme och det var en nackdel och en orsak till att jag bytte. Om sanningen ska fram så var det den enda anledningen.
Men det är synd att man inte kan flytta över sina gamla blogginlägg tycker jag. (Eller kan man det?) Fan, ni kvinnor och män kanske vill läsa allt mitt gamla och det går ju inte här och nu. SYND! Nåja, för att lära känna mig lite bättre så kan ni ju alltid kolla in min gamla blogg, om ni har tid och ork och vilja förstås! http://juliaaam.blogg.se. Där har ni old school juliamånsson.
Mwwaaah! Första inlägget skrivet, great!
I samband med att jag byter (upp) mig från pixbox till bdb så byter jag även (upp) mig från publishme till blogspot och det känns bra, nu. Hur det känns imorgon vet vi inte, den som lever får väl se om denna person inte traskar runt med ögonen stängda all day long.
Jag blev liksom less på att inte kunna göra min blogg fin. Eller den var ju fin, men jag ville göra den ännu finare och det gick inte på publishme och det var en nackdel och en orsak till att jag bytte. Om sanningen ska fram så var det den enda anledningen.
Men det är synd att man inte kan flytta över sina gamla blogginlägg tycker jag. (Eller kan man det?) Fan, ni kvinnor och män kanske vill läsa allt mitt gamla och det går ju inte här och nu. SYND! Nåja, för att lära känna mig lite bättre så kan ni ju alltid kolla in min gamla blogg, om ni har tid och ork och vilja förstås! http://juliaaam.blogg.se. Där har ni old school juliamånsson.
Mwwaaah! Första inlägget skrivet, great!
juliamånsson, the new woman in town.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)