Mamma - Pappa - Barn.

VARNING! Tragiskt inlägg incoming!
Läsare som inte tål fjortissnack och depptalk bör avlägsna sig från denna blogg.

Jag har verkligen ingen relation med mina föräldrar. Så fort dom öppnar munnen för att prata med mig, oavsett om det är vänliga eller ovänliga saker dom vill säga, så känner jag bara hur jag vill himla med ögonen och hur ett stort och slagkraftigt (Haha! Ordet slagkraftigt får mig att le, puss.) "AAAAAH!"vill komma ut. För jag orkar inte höra på dom. Varför vet jag inte, jag orkar bara inte. Och jag kan inte trösta mig med att mensen är på väg, för det är den inte.

Jag och min Hanna satt igår och pratade om förebilder och vilka vi hade and so on. Jag har min storebror Oscar som förebild, i vått och torrt. Vi båda kom fram till att man i dom flesta fall har sina syskon som förebilder, bara för att dom är just ens syskon liksom. Sen frågar Hanna mig; "Du har Oscar som förebild med mer orsaker än att han är just din bror va?" Mitt svar var solklart; "Ja." Anledningarna till varför är alldeles för syskonaktiga för att tas upp här, men herregud vad jag diggar min storebror.

Förlåt än en gång för det tragiska inlägget. Men bloggen är min räddning, och du får fan skylla dig själv om du läser den.