Ha! Det är fuckat som fan!

Jag visste redan innan jag for att jag skulle vilja tillbaka till Alperna då vi var hemma igen. Men då hade jag ingen aning om och jag kunde inte föreställa mig HUR mycket jag skulle vilja tillbaka. Men nu vet jag. Och det är fan det sinnesjukt; hur det roligaste man gjort i sitt liv kan skapa den värsta saknaden i sitt liv. Det går inte att förklara för er hur mycket jag vill tillbaka! Jag vet inte ens om min babyboy Oscar förstår hur mycket jag saknar det, och han saknar det massor. Fan vad vi har klagat hos varandra; "Om vi hade pengar så hade vi farit på dirr." "Vi skulle ha stannat, det hade löst sig." osv osv.. Nä, jag vet inte om ens han förstår hur mycket jag saknar stället och allting som vi gjorde och sa där nere. Det är fucking unbelievable hur Luleå spyr problem över en innan man ens landat. Ha! Hur fuckat är det inte?

Igår så var det första riktiga skoldagen för mig igår. Jag har legat hemma och varit galet sjuk utan att veta vad sjukdomen är. (Nu vet jag; det var en feeeet bakfylla! HIHI!) Under tiden jag varit hemma så har jag gjort två saker; sovit och gråtit. Sovit för att jag var trött som ett psyk och gråtit för att jag inte var kvar i Alperna. Men jag hade ändå som inte förstått att jag verkligen var hemma förrän igår då jag satt på bussen till skolan då skickade Elin15 ett sms till mig och frågade om jag var på skolan. Mitt svar blev då att jag var på väg. Direkt efter att jag skickat smset så började jag storlipa. Som ett jävla barn. På bussen. Ha! Hur fuckat är det inte? Fan, jag insåg då att det är verkligen back to reality nu och det var det absolut sista jag ville och är det sista jag vill fortfarande.

En sak jag insåg i Alperna var hur det verkligen kändes för mig att må bra från själen och utåt. Liksom hela jag. Innan jag åkte så var jag bombsäker på att jag mådde bra. Men fyfan vad fel jag hade! Jag mådde bra i Alperna. Här hemma i Luleå, här mår jag inte bra. Jag fick liksom smaka på hur det verkligen känns att må bra, och det är inte så som jag kände innan jag åkte eller som jag känner nu. Jag mår inte bra i mitt vardagsliv. Ha! Hur fuckat är det inte?

Och börja inte snacka så jäävla mycket nu om att jag mår så jäävla dåligt och massa shit. Jag skriver inte det här för att få phett med sympati. Utan jag skriver det här för att det här är min fucking blogg och här skriver jag det som vill skrivas; mitt hjärtas ord. Typ. HmMmm.. Och det är du, jävla idioto, som valt att läsa den här fucking bloggen så shut up and enjoy!

Borta bra, men hemma bäst? In my ass!


"Oh mates!"
/The crazy people from Sweden.

Lovers.