Ni vet rubriken för alla har den; Lulekalaset.

Jag har varit på Lulekalaset. (Just like everybody else.) Ah, det var kul men fy tusan vad det är överskattat numera. Helt allvarligt så tycker jag det. Alla ba; "ÅH, PEPP FÖR LK!" Men vad tusan är det man ska peppa upp för? Det fanns inte en enda bra artist i år! Inte enligt mig iaf. (Who cares Jullan?!) Okej, jag såg både Millencolin och Lars Winnerbäck. Millencolin såg jag för att Anton ville hemskt gärna se det och vad gör man liksom för en av männen i ens liv? Precis. Man ställer upp i vått och torrt. Puss! Lars Winnerbäck såg jag bara för att det liksom var; "Jag ser honom bara för att man måste se honom då han ändå är här." Så vad är det man peppar upp för? Det är nu ni tänker; "Men varför gick du ens på Lk då? Varför la du ut trehundra svenska riksdaler på någonting som du inte ens uppskattar?!" Jo, det ska jag säga er! Jag gjorde det för att det är liksom Lk, och det måste man gå på. Hej grupptryck!

Kan tillägga att mitt positiva humör har grund i att jag stressat sönder från torsdag till söndag. Jobb och lk går inte ihop. Fy sjutton vad jag är bra som lyckas fixa det ändå, höhö!

Jag ångrade mig. Alltså, jag hade galet kul hela helgen. Att träffa allt folk var det absolut bästa och den enda orsaken till att jag gick. Man får ju kramas så himla mycket och jag gillar att kramas, TIHI! Lk var tusan fett kul; 92orna var ju mitt umgänge och med dom är det aldrig tråkigt. Lovers!

Tack Carrop med familj för att jag fick komma till er och äta er rester, samt sova och äta en underbart god middag!