Talk to the hand, 'cause the face doesn't listen.

Det är snart dags för mig att bli märkt för livet och vad jag skulle göra har inte varit något problem för mig, och inte för någon annan heller. Alla har tyckt att det varit en superlicious sak att tatuera och dom har varit glada. No problems! Däremot så har det varit lite mer funderingar kring vart jag ska placera den. Eftersom det är ett relativt viktigt motiv för mig så har jag alltid tänkt att jag vill visa den, så mycket som möjligt liksom. Jag vill visa att jag är stolt.

I samma veva som jag berättade till dom som frågade vad jag skulle göra så sa dom; "Tänk på att välja ett ställe som du kan dölja den på." Dessa människor är bara vuxna. Jag svarade lite vagt om att jag hade funderingar, men jag hann aldrig säga mer. Sen kom frågan; "Vart vill du göra den?" och tonläget var väääldigt rakt på sak. Då jag säger min placering så blir den glada stämingen helt plötsligt jättestel. Sen kommer tjatet; "Tänk då du är 70 år gammal och sitter på ålderdomshemmet och har den där tatueringen, slapp hud..", "Tänk då du ska ha en fin klänning som kanske inte alls går ihop med tatueringen.." och BLA BLA BLA! Ursäkta, men vadå klänning som inte går ihop med motivet? Det är ju för fan som att säga att jag själv ihop med klänningen? Synd! Då får jag välja en annan fucking klänning!

Jag tänker tatuera vad jag vill, vart jag vill. Jag bryr mig inte om vad fan som sker om hundra år. Jag sitter hellre på ålderdomshemmet och är 70 bast och ångrar att jag gjorde tatueringen än att jag inte gjorde den. Jag blir bara så otroligt less på tjatet. Jag är inte nöjd med min kropp nu, och jag kommer garanterat inte att vara det då jag är 70 bast heller. Då är frågan bara om det är pga tatueringen eller om det är något annat. Om jag inte gör tatueringen så kommer jag aldrig att få veta. Visst, jag kan förstå dessa människor som blir chokade över att jag, en tjej på 18 år, har en sån placering men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om dom är avundsjuka för att jag och många andra ungdomar vågar göra det som dom aldrig vågade göra.

Onsdag 5 augusti 2009 klockan 10.00 tatuerar jag in Nilupa på underarmen.

En bild säger mer än tusen ord.