The City.

Ikväll så satt jag i Norra Hamn, ensam, och väntade på bussen. Det var underbart väder; solen sken och det blåste lite så där lagom. Glajjorna var på och ingenting kunde störa mig. Förutom bussen som jag väntade på då, men det var en grej jag inte kunde ändra på den här kvällen. Trots att jag satt ensam så njöt jag och jag hade verkligen kunnat sitta där lääääänge till och bara.. vara. Det var så underbart! Jag insåg att Luleå är fanimej inte så dåligt ändå, inte just dom där stunderna. Jag menar; hur många städer är det som har dom där stentrapporna att sitta på och titta ut över vattnet i solnedgången? Hur många städer är det som har såna underbara ställen där man kan tänka, där man bara kan vara?
Sommarkvällar i Norra Hamn, då älskar jag Luleå.

Några meter ifrån mig så stod det gamla vanliga gänget som brukar hänga vid Norra Hamn; Luleås alkolister. Jag kunde inte hjälpa att titta på dom, lite mer än vanligt. Inte på sättet att jag idiotstämplade dom eller någonting sånt, utan jag tittade med dom med sorg i sinnet. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är så sorgligt att det kan gå så fel för vissa av oss då det gäller alkohol. Under min tid sittandes där i hamnen så var det många tankar som for igenom mitt huvud; hur kundet det blir så här? Vad tänker dessa människor på kvällarna då dom ligger i sängen? Är dom lyckliga eller dränker dom helt enkelt sina sorger? Vännerna dom hade från förr, är det samma vänner som sitter och dricker öl med dom nu? Hur är deras liv? Vad som än pågår i dessa människors liv så tycker jag fruktansvärt synd om dom, och jag "lovade" mig själv att aldrig bli så olycklig eller så lycklig med hjälp av alkohol.
Sommarkvällar i Norra Hamn, då hatar jag Luleå.