Happy Birthday!

Yessir! Det här är skitskumt. Du, min lilleplutt, är 18 bast nu. Myndig. Vuxen! Men det känns mer okey att du, som alltid har lärt mig om saker och ting här i livet, är vuxen nu, för tidigare så var det lite skumt att en ungdom lärde en vuxen om saker som en vuxen borde ha lärt en ungdom om. *flirtar!*

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dig, älskade vän. Jag är glad att jag har dig i alla fall! För, många säger att den skulle kunna gå igenom eld och vatten för sin bästa vän, jag har också sagt att jag skulle kunna göra det men jag säger det inte längre. För jag har gått igenom eld och vatten med min bästa vän. Bokstavligen. VI, du och jag, har gått genom eld och vatten tillsammans, för varandra. Och jag kommer alltid att gå med dig, oavsett om det är eld och vatten eller inte.

Det jag älskar mest av allt med dig Anton, det är våra stunder som bara du och jag kan ha tillsammans. Du försöker förklara någonting för mig, jag förstår inte, du blir förbannad på mig, jag blir förbannad på dig och sen är helvetet lös. Vi skriker på varandra, vi slår med armarna, sparkar febrilt med benen, vi sliter vårat hår, sätter eller lägger oss i fosterställning och gungar autistiskt, vi biter i kuddar/täckten/filtar/eller vad som är nära till hands. Allt detta i typ 2 minuter, max, för att vi sedan ska titta på varandra, skrika "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!" eller "WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH!!!" följt av "JAG OOOOOOOOOOOOOOOORKAR INTEEEEEEEEEEEEE!" och slutar med den älskvärda frasen "Fint väder! :D" Sen allting normalt, som om ingenting har hänt. Dom här aggressionsfylla minutrarna(?) är nog dom jävligaste som jag upplever. Men samtidigt är det dom absolut roligaste och mest härliga stunder, eftersom jag kan skratta sönder totalt precis efteråt. Temprament? Vi? Nej, det tror jag inte.


Folk har google, jag har dig.
För du har mig. For eternally.

Välkommen, till att göra Luleås uteställen ännu osäkrare än vad dom var förut! God bless you!